Det finns så många verser och löften i Bibeln som visar att Gud är en bönhörande Gud! Vi ska fokusera på Lukas evangelium och se på hur Gud ser på tro, bön och ödmjukhet.
1. Att ha tro som ett senapskorn, Luk 17:5-6
Innan detta hade Jesus talat om förlåtelse, så de kände kanske att detta var svårt att ta in, när de bad Honom om mer tro…?
Då sade apostlarna till Herren: "Ge oss mer tro!" Herren svarade: "Om ni har tro, bara som ett senapskorn, ska ni kunna säga till det här mullbärsträdet: Ryck upp dig med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er."
Jesus svarar inte direkt på deras förfrågan om mer tro, utan använder den som språngbräda för att undervisa dem. De hade inte riktigt förstått var utmaningen ligger när det gäller tro: Så som Jesus ser det, är det inte Han som måste öka deras tro – utan de som måste börja använda den tro de redan har. Och vilken kraftfull tro som sådan!
Ett senapskorn är det minsta av alla frön som används i lantbruket, bara 1-2 mm stort. När plantan sedan växer så övertar den allting annat, om den odlas bland andra växter. Den kan bli över 2 meter hög. Vår tro har samma potential för tillväxt som ett litet senapskorn. När vi har tro som fokuserat på vem Gud är och vad han är mäktig att göra, kommer allting annat att bli mindre! Sådan tro har makt att lyfta ett mullbärsträd med sina notoriskt ihärdiga rötter och plantera det i havet.
2. Att tjäna ödmjukt, Luk 17:7-10
Om någon av er har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger han då när tjänaren kommer hem från marken: Kom nu och sätt dig till bords? Säger han inte snarare: Laga något till kvällsmat åt mig, och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du själv äta och dricka. Inte tackar han tjänaren för att han gjorde det han fick i uppdrag? På samma sätt ska också ni säga, när ni har gjort allt som ni fått i uppdrag: Vi är odugliga tjänare. Vi har bara gjort vår plikt."
Jesus säger detta direkt efter att trädet skulle lyda apostlarna om de hade tro som ett senapskorn. Varför? Jo, för att trots att Gud rustar oss med hans makt att göra stora ting – så är det absolut nödvändigt för oss att förstå både vår roll i skapelsen, och att vara ödmjuk i den sanningen. Tro kan göra stora ting. Men varken tro eller tjänst förtjänar beröm.
En lärjunges liv är ett liv i tjänst, utan förväntan på tacksamhet från Herren. Gud förväntar sig att vi ödmjukt tjänar honom. Någon kanske känner sig stolt eller till och med självbelåten över sin tjänst och sin kallelse, men Jesus ger inget utrymme för detta. Det kan nämligen leda till att man anser sig vara berättigad inför Gud. Jesus säger att en tjänare inte kan förvänta sig att ens herre ska betjäna dem. Bara efter att ha arbetat på fältet och försett sin herre med mat och dryck, kan tjänaren förvänta sig att få sätta sig ner och äta. Det handlar om förväntningen här – vi vet ju att Gud mättar oss med sitt goda, att Han förser oss med allt vi behöver, till ande, kropp och själ. Han är till och med så god och omsorgsfull att Han tar hand om varje liten detalj i våra liv, om vi ber Honom.
Det finns två sätt att se detta stycke:
1 – att vi som följer Jesus och tjänar honom inte ska frestas att t ex ”gå i pension” från tjänsten för Gud när vi blir gamla,
2 – att inte ha inställningen att vi förtjänar särskilda förmåner i Guds rike, oavsett hur mycket vi själva uppoffrar.
För att göra det hela lite mer invecklat, så säger Jesus i Lukas 14:21 att de utslagna har en rättmätig plats vid Guds bord, och Han förväntar sig att Hans följare tjänar det bordet. Jesus säger också (Matt 25) att när vi tar hand om de fattiga och utsatta, ”tar vi hand om” Honom.
Han säger också att den som vill följa Honom, måste förneka sig själv och varje dag ta upp sitt kors (tex Luk 9), och Han säger i Matt 10 att den som inte gör det, är inte värdig Honom. Men det handlar inte om någon sorts asketism, utan mer om prioritering. Jesus säger att vi först måste tjäna, sedan tänka på våra egna behov.
Inte tackar han tjänaren för att han gjorde det han fick i uppdrag? Jesus påpekar hur absurt det skulle vara om Hans följare jagade efter tacksamhet från Herren genom att hålla Hans bud…!
På samma sätt ska också ni säga, när ni har gjort allt som ni fått i uppdrag: ”Vi är odugliga tjänare. Vi har bara gjort vår plikt.” Om någon skulle frestas att se sin tjänst i Guds rike som någon sorts speciell prestation, skulle detta omedelbart bli avvisat: En Jesu tjänare beskrivs som ’värdelös slav’ i grekiskan. Adjektivet ’odugliga’ betyder att även de mest utrustade tjänare egentligen är fruktlösa, fåfänga, verkningslösa. Detta betyder att en tjänare som fåfängt pekar på sin egen tjänst eller goda karaktär motbevisas av sin status som ’värdelös slav’. Att förvänta sig bönesvar från Herren bara för att man tjänar Honom, eller att använda Gud som någon slags formel för att få som man vill, är orättfärdigt. Bara utifrån uppenbarelsen i och ödmjukheten under att vi är tjänare, får vi bönesvar.
Aspekten i att vi även är Guds barn är dock också mycket viktig, och motsäger inte ovan nämnda principer. Tänk efter: är det bra uppfostran att ge sitt barn precis allt den pekar på? När barnet är väldigt litet är det oskyldigt från barnets sida, att be om saker utan att tänka på konsekvenser. Om man som förälder bara ger utan eftertanke, matar man ett beteende där barnet blir odrägligt till slut. Om vi är odrägliga inför Gud, och pekar och grinar efter saker, utan att också ha vördnaden till vår Far, kommer Han inte ge oss någonting. För Gud är en god och vis Far.
Vi har alltså skyldigheter, [syskon], men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva. Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: "Abba Far!" Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom. Romarbrevet 8:12-17
3. Att agera i tro – trots att jag inte har sett miraklet, Luk 17:12-19
När han var på väg in i en by möttes han av tio spetälska män. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" Han såg dem och sade till dem: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena.
I 3 Mos 14:1-32 kan vi läsa om reningsprocessen för spetälska. En präst skulle nämligen titta på den som varit drabbad, och bekräfta om denne var fri ifrån sin spetälska eller inte. Genom att säga till de tio spetälska männen att visa sig för prästerna säger Jesus till dem att: ”Gå till prästerna och visa upp att ni är fria från spetälska”. Men de blev inte botade vid det ögonblicket, utan först när de kom fram. De gick i tro och lydnad och gjorde vad Jesus sade, och blev rena på vägen. Genom att följa Jesu befallning, genom sin handling att gå till prästerna, trodde alla tio män att när de skulle komma fram till prästerna, skulle deras helande vara manifesterat. I själva handlingen att gå, utövade männen som tro, och blev på så vis botade. De gick i tro och lydnad, utan att först ha sett något resultat.
När en av dem såg att han var botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner på sitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Fanns det ingen som vände tillbaka för att ge Gud äran utom den här främlingen?" Och han sade till honom: "Res dig och gå. Din tro har frälst dig."
Trots att alla tio män blev botade, kom bara en tillbaka: samariern. Verbet ’vände tillbaka’ indikerar inte bara att han fysiskt gick tillbaka till Jesus, utan att han också invändigt vände om. De andra nio hade tro att Jesus kunde bota dem, men bara en vände om och blev frälst, vilket visade sig i hans lovprisning och tacksägelse – frukten av frälsningen. För att få bönesvar behöver vi ofta agera i tro och lydnad, utan att först ha sett något mirakel. Men vi behöver också komma ihåg att Gud förväntar sig omvändelse och tacksamhet – att vi bär frukt.
4. Att be envist utan att tröttna, Luk 18:1-8
Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid ska be utan att tröttna:
’Ska’ är egentligen ’behöver’ eller ’det är nödvändigt’ på grekiskan. Ihärdig bön är avgörande för att Guds syften ska fullbordas. Det är förutsättningen att klara av lärjungaskapet över huvud taget.
"I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka som kom till honom gång på gång och sade: Ge mig rätt mot min motpart!
Änkor var bland de absolut lägsta i samhället (de var både fattiga och kvinnor). Ändå lyckades hon överta domaren genom att 1) komma till honom gång på gång, och 2) tala. Detta är två baskomponenter i bön: att komma in i Guds närvaro, och göra sin begäran hörd.
Vi får inte veta några detaljer om vad det handlade om, men hon sökte lättnad från sin ’motpart’ (vanligtvis använt detta ord i grekiskan på ’åklagare’ och kan även appliceras på Satan). Att hon fortsatte komma till honom gång på gång vittnar om att hon var väldigt ihärdig, hon vägrade ge upp, visste vad hon hade rätt till och skulle ha det!
En tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor ska jag ändå ge den här änkan rätt, eftersom hon är så besvärlig. Annars pinar hon till slut livet ur mig med sitt springande."
Trots att lagen var tydlig med att änkor skulle behandlas på ett rättfärdigt sätt, och trots att hon återkom gång på gång, vägrade domaren ge henne rätt, kanske pga mutor eller annat. Vi vet inte hur lång tid som gick innan han gav med sig. Motiveringen var att hon säkert skulle ’pina livet’ ur honom, och bokstavligen betyder detta: ’slå ner mig’ eller ’ge mig en blåtira’.
Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger.
Nu pekar Jesus på änkans beslutsamhet som en passande illustration av en troendes böneliv:
Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Han lyssnar tålmodigt till dem. Jag säger er: Han ska snart skaffa dem rätt.
Liknelsen uppenbarar för oss att rättvisa inte tilldelas oss automatiskt, utan beror på vår ihärdiga bön. Karaktären hos en ’utvald’ är att de ’ropar till honom dag och natt’. Och Gud, till skillnad från denna domaren, är god.
Slutet av vers 7 (”Han lyssnar tålmodigt till dem”) hänvisar i grekiskan till andra sammanhang som jag inte går in på nu, men poängen med den meningen är att Gud ger sina utvalda rätt och hjälp så snabbt som det är möjligt. Det finns faktorer som vi inte förstår, som hindrar, och även om vi inte förstår, så har Gud kontrollen och KOMMER att hjälpa oss i rätt tid.
Men ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?"
Jesus ber dig och mig att inventera vår tro och fundera över om huruvida vi faktiskt kommer till Gud ’dag och natt’ med ihärdig bön. Är det Gud som inte ger oss hjälpen vi behöver, eller är det vi som inte ber…?
5. Att be ödmjukt, Luk 18:9-14
Tidigare nämnde jag att tjäna ödmjukt, men vi ska också be ödmjukt:
För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra berättade Jesus också denna liknelse: "Två personer gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre tullindrivare. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor: roffare, brottslingar, äktenskapsbrytare eller som den där tullindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag får in.
Den här liknelsen adresserar någon som förlitar sig på sig själv och sin självrättfärdighet (att man är ”rättfärdig” för att man gör goda gärningar eller utövar religiösa handlingar). Traditionellt sett började man en judisk bön med tacksägelse, vilket denna farisé också gjorde. Men istället för att ha Gud i fokus, har han sig själv och sin självgodhet i centrum. Egentligen är han inte tacksam till Gud för att Han är god och låter Sin nåd vila över honom; han står och gratulerar sig själv för alla sina rättfärdiggörande handlingar. Jesus har inget problem med handlingarna i sig (såklart!), utan problemet ligger i fariséns attityd.
Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre.
Medan farisén distanserar sig själv på den sociala skalan för att han anser sig själv vara högre stående än andra människor, ställer sig tullindrivaren fysiskt långt bort på grund av den övermäktiga känslan av ovärdighet. Han kan inte ens se upp till himlen. Han slår sig mot bröstet, vilket var en handling av invändig självförödmjukelse och ånger.
Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
Liknelsen om änkan ovan visar att bön måste vara envist ihärdig. Liknelsen om de två bedjande männen visar att även de mest disciplinerade av Guds folk kan misslyckas att få sina böner hörda om deras böner kommer utifrån andligt högmod. De som vill att Guds rike ska regera i varje område av sitt liv måste vara inte bara uthållig och enträgen – utan självutplånande ödmjuk och se sin egen synd.
6. Att vara oförskämt frimodig, Luk 11:5-8
Han sade till dem: "Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd, för en vän som är på resa har kommit till mig och jag har inget att sätta fram åt honom – vem av er skulle då få till svar där inifrån: Stör mig inte! Dörren är redan låst och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte gå upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte skulle gå upp och ge honom något för att det är hans vän, så kommer han att gå upp och ge honom allt han behöver för att han är så oförskämt djärv.
På Jesu tid var kulturen sådan att hela samhället hjälptes åt att ta hand om människor som besökte byn. Vännen som öppnade dörren riskerar skam och vanära genom att neka förfrågan om hjälp, och att familjen redan sover är inte av betydelse. Den som knackade på visste vad som gällde, att han hade rätt till att få bistånd med att föda besökaren, och gav sig inte.
När du vet vad Gud har lovat, är det helt legitimt att påminna Gud om vad han själv har utlovat, och tjata tills du får bönesvar!
Och jag säger er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" Luk 11:9-13
Vår Gud, vår Fader, är GOD
När vi möter svårigheter ska vårt första och sista svar vara bön. Vi ska be att Gud ger oss rätt mot vår motståndare (djävulen). När vi ber gör vi det med varierande nivåer av tro: en del ser ingen förändring i sina omständigheter och ger upp bönen; andra härdar ut och ropar ihärdigt till Gud, dag och natt. Dessa har den typ av tro som Jesus letar efter när han kommer tillbaka.
Men även den som ber ihärdigt och gör allt rätt, är inte fri från frestelse: faran i att bli självbelåten. Om vi ber och tror att vi är mer rättfärdiga än andra, att andra är ’dåliga’ och vi är ’bra’, har vi missat poängen. Om vi förväntar oss att våra böner ska bli hörda – och besvarade – måste vi be ihärdigt och med en invändig vetskap att vi är i desperat behov av Guds nåd.
Har du inte, eller är du inte säker på om du har, tagit emot Jesus som din personlige Frälsare och Herre? Romarbrevet 10:9-10 säger:
För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.
Svårare än så är det inte! Om du helhjärtat lämnar ditt liv till Jesus, så kommer Han att göra resten. Börja läs i Bibeln, exempelvis Johannesevangeliet, och kontakta en församling i din närhet som kan hjälpa dig på din vandring. Vi behöver varandra på vägen.
Pingback:Sann ödmjukhet och tecken på högmod