Berättelsen om Stefanus, som var Bibelns första martyr) är en gripande redogörelse för en person som gav allt han hade till Jesus, så till den grad att han var beredd att dö för budskapet om Honom. Stefanus är en bra förebild för hur vi ska ta oss an vårt uppdrag i de här sista sekunderna av vad som är kvar av den sista tiden. Vi ska börja med att läsa vad som hände, och sedan tittar vi mer på innebörden av det.
Sju församlingstjänare utses
Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron. (Apg 6:1-7)
Apostlarna hade hand om matutdelningen samtidigt som de försökte sköta bönelivet och att undervisa om evangeliet. Båda arbetsområden blev för mycket och de gjorde förmodligen inget av dem ordentligt, med tanke på kritiken. Till slut insåg de att arbetsbördan var för tung och att de distraherades från vad de egentligen skulle göra. Sju män utsågs att ta hand om arbetet vid borden, och avskiljdes genom handpåläggning. Andliga kvalifikationer krävdes även vid praktiskt arbete – de var precis lika andefyllda och visa som apostlarna.
En liten sidonotering: Inget tyder på att uppgifter som att sköta matutdelningen skulle vara ”lägre” ansett än att predika och be! Poängen är snarare att de tolv var specifikt kallade att evangelisera, och de sju valdes till att sköta det som apostlarna inte skulle hålla på med. Vi kan ta lärdom av detta och tillämpa delegering i våra församlingar! Vi ska lita på att andra KAN, och vi ska hålla oss till det vi är kallade till! Dessutom väljer Gud vem Han vill att gå i Sin kraft – du kan förvänta dig under och mirakler i fikakön precis lika mycket som framme vid altaret!
Församlingen växte i Jerusalem, trots lidande, förföljelse, synd och konflikter. Den växte i anmärkningsvärd kärlek till varandra, under och mirakler, och frimodighet att predika evangeliet.
Stefanus grips
Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. (Apg 6:8)
Stefanus var fylld av den helige Ande, både innan och efter handpåläggningen. Han verkade inte heller egentligen brinna för just matutdelningen, utan för att betjäna sargade människor med helande och under och att sprida Guds evangelium.
Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. (Apg 6:9-10)
Jesus hade lovat att Anden skulle hjälpa dem och att de skulle få vishet, om de ställdes inför rätta (Matt 10:16-20). Inga argument kunde slå ner deras tro.
Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." (Apg 6:11-14)
Fienden (Satan) klarar inte av när Guds rike blir större och människor får insikt om sanningen, och därför tar han till alla möjliga knep för att vi ska sluta arbeta för Gud. Han kan inte argumentera emot när det är Anden som talar, och då ljuger han (han är lögnens fader).
Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels. (Apg 6:15)
Det här är en beskrivning av en person som är så nära och uppfylld av Gud att Hans ära och härlighet reflekteras i personens ansikte, som ett resultat av Guds närvaro. Samma sak hände Mose:
När Mose sedan kom ner från Sinai berg och hade med sig vittnesbördets båda tavlor på vägen ner, visste han inte att hans ansiktes hy strålade efter att han hade talat med Herren. (2 Mos 34:29)
Stefanus tal
Så, Guds närvaro strålade ut från Stefanus, vilket indikerar att försvarstalet (som kan läsas i Apg 7:1-50) var inspirerat av Gud. Stefanus tal har två teman:
- Genom historien hade Gud rest upp människor som skulle agera budbärare till Hans folk, men de förkastade dessa och lydde inte Guds bud. De tillbad Gud utan ärligt hjärta (Ande och sanning), och förkastade Guds slutgiltiga offer, Jesus Kristus.
- Folket hade tabernaklet och sedan templet, där Guds närvaro skulle vara, men hamnade ändå i avgudadyrkan. De gjorde misstaget att tro att Gud faktiskt bodde i templet.
Sedan avslutar han sitt tal genom att direkt attackera åskådarna för att de var lika hårdnackade som sina förfäder:
"Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den." (Apg 7:51-53)
Stefanus stenas
När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus. Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades. (Apg 7:54-60)
Stora rådet hade ingen makt att beordra någon dödsstraff (Joh 18:31). Mest troligt var folket så upprörda att det uppstod en spontan situation, en mobb, som ingen kunde stoppa (till synes spontana reaktioner där människor blir nästan orimligt upprörda är ofta drivna av demoniska krafter). Människornas samvete blev slagna med en fullträff och de blev så arga att de dödade Stefanus, utan tanke på konsekvenser. De hade ingen plan på att vända om eller ens acceptera att det fanns sanning i det som Stefanus sa. All vett, reson och ordning flög ut genom fönstret.
Stefanus låter väldigt hård i v 51-53, men ber sedan Gud att förlåta dem i sitt sista andetag. Medan en kristen ska avsäga sig synd och olydnad mot Gud för att inte komma till korta och kunna föra otroende till frälsning (1 Kor 9:27), måste en kristen också ha en herdes omsorg om dessa och be att de blir förlåtna.
Många paralleller finns med Jesus (vad de anklagades för, raserin de mötte, hur Stefanus överlämnade sin ande till Jesus precis som Jesus till Fadern, hur de båda bad för sina anklagare…).
Förföljelse
Stefanus död ledde till att de kristna ansattes ännu mer och många var tvungna att lämna Jerusalem. Ordet som översatts till ”förföljelse” betyder i grekiskan att ”trakassera, plåga, ofreda någon med avsikt att tvinga denne att ge upp sin tro”. Men när de kristna spriddes, gjorde även evangeliet det. I svår förföljelse fortsatte de kristna ändå att predika evangeliet!
Några tog på sig att begrava och sörja Stefanus. Enligt judisk lag fick man begrava brottslingar som avrättats, men det var förbjudet att öppet sörja dem. Därför var det i praktiken en offentlig protest de gjorde, trots att de förmodligen gjorde det under livsfara.
Förföljelse är dock inget som alla får utstå. Det är exklusivt för äkta Jesu följare. Hemliga kristna drabbas inte. Mellanmjölkskristna drabbas inte heller. Vi sitter inte och väntar på förföljelse, men om den kommer, så är vi beredda. Förföljelse är priset vi får betala för att gå i kraft.
Att ta sitt kors
Den som älskar far eller mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig är inte värdig mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig mig. Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det. (Matt 10:37-39)
När vi överlämnar våra liv till Jesus, gör vi ett åtagande gentemot Honom. Evangeliet är inte ”Jesus dog för dina synder, fråga Honom om förlåtelse, så kommer allting att bli underbart”. För att få kallas Hans måste du göra ett åtagande. Frälsningen är inte en ensidig väg, där Jesus accepterar dig så som du är och sedan inte kräver förändring. För det gör Han! Han säger att du måste ta upp ditt kors och förneka dig själv, annars är du inte värdig Honom. Segerkransen får du om du håller ut ända till slutet.
Frälsningen kommer av Guds nåd, genom tro, det är Guds gåva. Den kan vi inte få genom att prestera något. Men det är mer än att säga: ”Jesus, förlåt mig”, och sedan fortsätta på samma väg du gick på innan. Det är att överlämna ditt liv helt och fullt till Jesus och låta den helige Ande göra en förvandling i ditt hjärta.
Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. (1 Kor 6:19b-20a)
Vet ni inte att om ni ställer er som slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder: antingen synden, vilket leder till död, eller lydnaden vilket leder till rättfärdighet? (Rom 6:16)
Denna förpliktelse jag har emot Jesus är inte ”gärningar”; det är ett kontrakt, jag är köpt till ett högt pris. Hade Jesus inte gjort det och jag tagit emot det, hade jag varit Satans. När vi omvänder oss och överlåter oss till Jesus, ber vi Honom köpa oss fria och vi blir Jesu egendom.
Ju bättre vi förstår detta och ju mer vi överlåter oss till Jesus, desto mer verkar det som att Satan attackerar oss, på alla sätt han kan tänka sig. Och det är så det funkar. För det sista fienden vill är att du blir ett större hot mot honom (vilket du blir med ökad vishet och kunskap i vad du faktiskt har tillgång till i Jesus!). Det är lätt att tänka: ”Men varför måste jag lida och dö? Jesus vann ju segern på korset så jag inte skulle behöva lida!” Men vad sa Jesus, egentligen?
"Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord." (Joh 15:20)
Om jag anser att jag inte ska behöva lida för att Jesus redan gjort det, så anser jag mig själv vara större än min Herre.
Men med det är det inte sagt att vi inte har auktoritet!! För det har vi:
Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla. (Ef 1:17-23)
Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt så att vi inte längre är slavar under synden. Den som är död är förklarad fri från synden. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också ska leva med honom. Vi vet att Kristus är uppväckt från de döda och aldrig mer dör. Döden har ingen makt över honom längre. Hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. (Rom 6:6-11)
Vad är korset? Ett instrument för död. Inte förföljelse, död. Vad innebär det då att dö? Att i en överlåtelse till Jesus, överlåta ALLT som betyder något, i Hans händer. ALLT tillhör Honom. Det innebär också att jag är död ifrån synd och köttsliga begär, för att istället leva helt för Gud. I ALLT. Att dö dagligen kan betyda att jag bokstavligen kan förlora allt jag älskar här i världen. Gud kräver sällan det av någon, men jag behöver vara villig att medge att det kan hända. Jag behöver vara villig att ta upp korset och dö bort ifrån allt annat. Oftast handlar det helt enkelt om att jag lägger bort allt jag tycker om, drömmer om, är viktigt… För att ge det till Gud. Han kommer att ge dig det i rätt tid, i Hans tid!
Och när jag är köpt av Jesus, tillhör jag inte den här världen längre, jag blir en främling. Ingenting i den här världen tillhör mig. Och jag tillhör inte den här världen.
Men arbetet på korset kan jag inte göra själv, det måste Gud göra. Det enda jag gör är att överlåta mig och allt jag är och har till Honom. Han gör resten. Men vi får inte glömma att vi inte är Guds slavar – utan Hans barn!
Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ”Abba! Far!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom. (Rom 8:14-17)
Han menar inte att vi ska utifrån fruktan eller förpliktelse tjäna Honom, utan utifrån en äkta kärlek!
Prövningar
Job var helt överlåten till Gud på detta sätt, och Gud kände hans hjärta. Därför tillät Gud Satan pröva honom, för Han visste att Job skulle komma igenom det segrande. Job förlorade allt på en gång, men det är ofta inte så det blir. Satan tar gärna lite i taget, något här och något där. Precis när man börjar ta igen sig från sorgen från en förlust, kommer nästa. Tiden är då inte inne att börja ifrågasätta Gud, utan att stå fast i sin tro och övertygelse om att Jesus är Herre. Att fortsätta tjäna Honom och fortsätta proklamera Hans eviga seger.
Vad gör jag med tiden jag har kvar i den här världen?
Vi lever just nu i Uppenbarelsebokens fullbordan. Även om vi inte kan säga exakt tidpunkt, så är vi i de sista sekunderna innan Jesus kommer tillbaka och hämtar oss, det går inte att förneka. Och även om jag skulle hinna dö innan dess, så måste jag alltid ha evighetsperspektivet i åtanke när jag lever mitt liv. Vad gör jag med tiden jag har kvar?
Det måste vara slut på ursäkter. Det är dags att lägga undan dem och börja leva för Jesus, som betalat ett så dyrbart pris för att du ska kunna spendera evigheten tillsammans med Honom i Guds närvaro. Att du inte behöver göra det utanför Guds närvaro, i helvetet.
Det är dags att fokusera på rätt saker och istället göra som i Romarbrevet 12:1-2 och frambära våra kroppar som ett offer till Herren och låta Honom förnya våra tankar och sinnen så att vi kan avgöra vad som är viktigt och inte.
Det är dags att sluta peka på andra kristna och klanka ner på alla fel de gör, och istället peka inåt och be Gud rensa bort det som inte behagar Honom.
Det handlar inte om lagiskhet. Gud tvingar sig aldrig på någon.
Men fråga Gud vad du ska göra med tiden du har kvar. Överlåt dig helt åt Honom. Låt din tid och ditt liv kantas av lovprisning och tillbedjan. Sträva efter att ditt liv blir till en lovsång till Herren.
Den här tiden som är kvar kommer att gå snabbt. Och den demoniska aktiviteten ökar mer och mer, för Satan vet att hans tid är kort. Den som inte ser att ondska intar mark precis överallt, även i kyrkan, måste leva under en sten. För så är det. Men låt inte fruktan styra:
Blicken fäst på Jesus
Stefanus var fylld av Ande, och upplevde ytterligare påfyllning så pass att han fick se en himmelsk syn mitt i det värsta lidandet. Han såg upp mot himlen och såg Guds härlighet, den härlighet som Gud annars inte låter oss se, och Jesus på Guds högra sida. Jesus stod upp, i egenskap av Stefanus försvarare inför Gud:
Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. (Rom 8:34)
… och för att välkomna honom in i Guds närvaro. På samma sätt välkomnar Han alla som möter döden, som överlåtit sina liv till Honom.
Job fick se en glimt av Gud (Job 42:5) och direkt spelade ingenting annat någon roll. Efter det brydde han sig inte om något annat än Gud. När vi ser Gud, spelar ingenting någon roll alls. Det har varit få förunnat genom historien att få se Gud, men Han finns beskriven i Sitt Ord. Gud är ofantligt underbar och stor, bortom vår förmåga att föreställa oss. Han är ren kraft, kärlek, rättvisa, helighet, storhet och skönhet. Vid en liten glimt av Honom, bleknar allting annat bort.
När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet. (Hebr 12:1-3; 28b-29)
När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss då vara tacksamma. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, för vår Gud är en förtärande eld. (Hebr 12:28-29)
Vad gör du med tiden du har kvar i den här världen?
Har du inte, eller är du inte säker på om du har, tagit emot Jesus som din personlige Frälsare och Herre? Romarbrevet 10:9-10 säger:
För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.
Svårare än så är det inte! Om du helhjärtat lämnar ditt liv till Jesus, så kommer Han att göra resten. Börja läs i Bibeln, exempelvis Johannesevangeliet, och kontakta en församling i din närhet som kan hjälpa dig på din vandring. Vi behöver varandra på vägen.